Mer hemma i förlustkänslan

Blir ett litet inlägg här.  Känner alltid av ett större skrivbehov efter en förlust.  Kanske för att det är lättare att analysera och tycka när det finns något att kritisera.  Kanske för att jag känner mig mer hemma i förlustkänslan. Jag vet inte riktigt hur man ska reagera på en segersvit utan att börja tjoa om SM-guld och hur fantastiskt allt och alla är.

Fast egentligen ska jag nog varken analysera eller kritisera.  Orsaken till förlusten är rätt uppenbar i mina ögon: Luleå är starka, snabba och revanschsugna.  VF orkar inte stå emot - tills 1-2 äntligen kommer. Då gör de det som blivit lite av säsongens signum.  De kommer igen.  Frölunda-vi ger oss aldrig!  Den mentaliteten leder till att dåliga insatser och förluster ändå för med sig poäng.  Det är rätt imponerande.

(Okej,  nu är jag otäckt nära ett litet SM-gulds-tjoande ändå. )

För övrigt vill jag också hylla lagets karisma utanför isen. Roger själv är en hyvens kille som med glimt och enormt kunnande radar upp klockrena citat.  Gårdagens om Klasen och Bandy fick mig att le trots att jag inte hunnit bearbeta straffinsläppet.  Sedan har vi Figren som via Twitter ger oss fans en utförlig förklaring till sitt personliga straff.

Och Dick A är... ja, han är Dick A.

Hockeyrim: AIK-Frölunda

Idag finns det inget att rimma på
Istället krossar vi AIK!

Hockeyrim: Frölunda - Växjö

Vi kommer från seger, 3-1 i tom bur
En hel del skicklighet, men också lite tur
Nu är det torsdag och Växjö hemma
Se upp för Rakhshani i deras första femma
Jag är också lite rädd för Robert Rosen
Även om bortastatistiken har varit något klen
Tre vinster om jag räknat rätt
Men då var mötet i Göteborg ganska tätt
Och nu är det bara två poäng
Ner till Smålands just nu bästa hockeygäng
Men ikväll blir det seger för indianen och hans stam
Det kan du skriva upp i ditt block, Sam Hallam

Om indianhuvudet kunde prata

"plötsligt small det av en bomb lät det som, men det var bara fyrverkeri som de hade när frölunda laget kommer ut!!! "

Jag är 24 år. I de flesta fall är inte det särskilt gammalt. Men det är en siffra som betyder att jag levt i tillräckligt många år för att minnas den utklädda indianen som alltid åkte med ut på isen tillsammans med laget under slutet av nittiotalet. Och då menar jag inte den barnsliga Indy. Jag menar den riktiga indianen.

Vart tog han vägen?

Men det är inte honom det här inlägget ska handla om. Nej, istället har jag grävt lite grann i en annan - mycket mer omtalad - introsymbol.

Imorgon gör den nämligen sin efterlängtade comeback i Scandinavium.

Symbolen som Frölundasupporten älskar att romantisera.

Indianhuvudet.

Och visst berättar den en hel del historier.

Så här skrev till exempel en okänd supporter i sin blogg för fem år sedan:

"När Frölunda sedan kom in på isen genom det stora indianhuvudet insåg jag att det faktiskt hände på riktigt, och att jag snart skulle få se min första elitseriematch på nästan två år."

Och så här (sär)skriver en annan:

"...vi satt där Frölunda kommer ut ur indianhuvudet och plötsligt small det av en bomb lät det som, men det var bara fyrverkeri som de hade när frölunda laget kommer ut!!! ha ha men vi skrek som fan för vi blev skit rädda."

Det omtalade huvudet ger också upphov till många minnen . På svenskafans.se beskrevs Fans Day 2007 såhär:

"En efter en presenterades spelarna då dom åkte in genom Indianhuvudet. Störst jubel fick, inte helt oväntat kanske, Frölundas flygande finländare Tomi Kallio".

Men det är förstås inte bara guld och gröna skogar:

"I matchen Frölunda-Rögle i går orkar inte ens alla Frölundaspelare åka full fart ut genom indianhuvudet före matchstart. Per-Johan Axelsson, en spelare och person jag respekterar, var så jävla slö i just den sekvensen att jag retade upp mig ordentligt från matchstart." skrev en Luleåsupporter i sin blogg under säsongen 2009.

 

Imorgon skrivs alltså ny historia.

 

 

 

Karma när den är som bäst?

Det känns som att Leksandsförlusten knackade på dörren och sa förlåt.


Idag känner jag mig glad. Nästan löjligt sådan. Igår fick jag se mitt Frölunda tugga sig igenom två perioder för att sedan gå segrande ur en match de kanske inte borde ha vunnit. Bortaplan, stundtals ofokuserat, 19 skott. Det känns som att Leksandsförlusten knackade på dörren och sa förlåt. Karma när den är som bäst.

Jag kan inte heller sluta titta på tabellen. En vackert slingrande tvåa framför Göteborgarna och ärkerivalerna under strecket. Visserligen i en tight serie -  men  just därför som jag passar på att titta. Noga.

I övrigt: Linus Fernström är bäst på plan. Hemma framför TVn sitter vi och gnäller för att han alltid tycks gå ner på knä. Kort därefter gör han räddning efter räddning med benskyddet mot isen. Jag tror vi ska sluta gnälla.

Johan Rylander är bäst på nätet. Eller vad sägs om denna personliga inblick om en dag med Frölunda på bortamatch? Lasu läser Ninas Resa, Dick spelar biljard på mobilen istället för uppvärmning och Figge använder inte strumpor.  På söndag får vi läsa hela reportaget i GP!

Till sist: Fick en trevlig överraskning i morse när jag kom på att jag bytt ut Skrbek mot Ahnelöv i mitt Dreamteam precis innan uppehållet. Här rullar (höhö) pengarna in. Om nu någon skulle bry sig.

Hockeyrim: Luleå - Frölunda

Nu introducerar jag den nya genren Hockeyrim. Du kan se det som en uppvärmning inför julklapparna eller som en genialiskt journalistiskt karriärsdrag. Innehållet är naturligtvis hockey och jag är lika opartisk som vanligt.

 

Äntligen tisdag! Min längtan har varit stor

Under ett meningslöst avbrott för Euro Hockey Tour

Ikväll väntar Luleå, i sitt nordliga land

sugna på revansch efter att guldet blev till sand

Men Bulan och Rönnqvist  får slå sina huvuden ihop

för en indian ger inte upp för att arenan heter Coop

Nej, ikväll blir förlusten större än ni tror

för Bellissimo, Fabricius, Chris Abbott och hans bror

Tre poäng och sedan höjer vi glasen

dansar och sjunger, vem fan är Linus Klasen?

 

 

So far so good? En kort resume av SHLs viktigaste

Jag har varit en ganska usel hockeybloggare. Och jag har heller inte någon vidare ursäkt. Men jag har varit en desto bättre hockeysupporter:  Ett par livematcher har hunnits med och jag sparkade inte sönder någon dörr efter den numer klassiska 47-skotts-drabbningen mot Leksand. Rätt bra jobbat va? 

Jag kan försöka kompensera min frånvaro med en liten sammanfattning:

Bästa ögonblicket: Joels första mål

Det händer något magiskt när Scandinavium exploderar. Speciellt när den exploderar för att den omåttligt populära lagkaptenen avslutar en 18 (nästan 19) matcher lång måltorka med ett avgörande i slutminuten.  Och gladast blev förstås Joel själv.

Största bluffen: Superräddningen

LHCs Christian Engstrand har hyllats till skyarna för sin piruetträddning mot HV71 i Omgång 8. Jag instämmer i lovorden - det är ett underhållande ingripande. Men är det verkligen menat som en räddning?

Bästa ironin: David Petrasek om Kevin Kapstad efter Andreas Jämtins matchstraff

- Han kommer nog att vara ute länge, en månad är han nog borta efter den tacklingen.

Vidare kommentar är överflödig.

Största flinet: Mathis Olimb

I idol verkar Kevin Walker vara tittarnas nummer ett. Men när det gäller Idrotts-Sveriges största och mest ständiga flin får han se sig själv som god tvåa. Mathis Olimb ler alltid.